Deeped Niclas Strandh – Jag gillar inte välgörenhet

För att ytterligare fortsätta publicera ”spännande infallsvinklar” kring engagemang och att ”göra gott” har vi idag den stora äran att presentera Pennybridge tjugoandra sommarbloggare Deeped Niclas Strandh.
Deeped Niclas StrandhDeeped är creative planner och digital strateg och föreläsare sedan många år om framförallt sociala medier. Delägare i United Power och äger Deepedition Digital PR. Förflutet som präst i Svenska kyrkan. Läs hans blogg eller följ honom på Twitter eller på Facebook

Jag gillar inte välgörenhet

Jag tror det började med den här:

Söndagsskolbarnens hednamissionEn sparbössa där man skulle stoppa enkronorna som man fått av sina föräldrar innan söndagsskolan. Ett ”negerbarn” på knä, i dopklänning som underdånigt tackade för gåvan.

Jag ogillade den sparbössan från första stund. Känslan av att en person skulle behöva vara tacksam för att jag gav något. Att ett annat barn skulle stå på knä och be om hjälp.

Och på den vägen är det. Jag har svårt för välgörenhet. Jag har svårt för tanken att vi som har det bättre ska skänka pengar till tacksamma fattiga.

Jag fick frågan om jag kunde skriva en sommarblogg här. Problemet är ju att jag faktiskt ogillar det som Pennybridge grundar sig på. Eller åtminstone vad välgörenhet tenderar att bli.

För oavsett hur man drar det så är välgörenhet där över- och underordning blir så nära. Titta på bilder från våra välgörenhetsorganisationer (och som reklamare anser jag att de gör helt rätt). När man behöver få in pengar; katastrofbilder. För att få folk att känna att de gör något bra; glada barn som signalerar tacksamhet.

Så visst – vi har gått en lång väg från den bugande negerpojken i Missionskyrkan i Köping 1976 men ofta upplever jag att vi faller tillbaka till det när vi pratar om välgörenhet. Att vi ska skänka något till de som behöver och få tacksamhet tillbaka.  Eller att vi på något sätt ska acceptera att vi ger av vårt ”överflöd” – bara för att någon säger det så är det inte säkert att alla upplever att ha ett överflöd.

På samma sätt var jag oerhört kluven till Unicefs reklamfilmer om likes*. De drog en sväng inte bara mot sociala medier (mitt område), de anspelade på slacktivism* och hade målet att folk skulle skänka pengar. Visst, som reklamare ser jag idén briljant. Men som tyckare känns det som nästintill cyniskt. Är det nödvändigtvis i en enskilds syn ett större engagemang att skänka pengar än att göra en like (vilket syns bland hens vänner)? Jo; i välgörenhetsorganisationens perspektiv – men vad säger det mer än att de argumenterar i eget intresse?

Samtidigt har jag jobbat med massor av olika ”välgörenhet”. Under senare delen av 80-talet jobbade vi inom Kyrkans Ungdom med Moçambique. En sväng samlade vi in tvål. Mängder med tvål. Bland annat spenderade jag en eftermiddag med att skotta tvål då våra stora kartonger gått sönder och all tvål vällde ut över korridoren. Jag har jobbat med välgörenhetsorganisationer inom såväl mitt förra jobb som mitt nuvarande. Jag har varit med och lämnat ut matkassar till behövande familjer i Sverige. Välgörenhet självklart. Men jag kan inte skaka av mig känslan från söndagsskolan: ”tacka nu fint, buga underdånigt”.

Jag tror det är en ganska viktig fråga för alla som jobbar med insamlingar och välgörenhet; hur undvika både diket att försöka slänga upp dåligt samvete-kortet eller tacksamhets-kortet. Samtidigt som jag är väl medveten om att båda är starka kommunikativa premisser för att få folk att skänka pengar.

All välgörenhet måste enligt mig driva mot att personer ska kunna resa sig och göra något själva. Det är kanske intressantare att mäta hur många som lyckats att skapa ett värdigt liv efter att fått tillgång till medel än att mäta hur mycket pengar som gått fram. Jag investerar hellre pengar – även om det inte innebär att jag får avkastning – än ger bort dem. För varje investering innebär möjligheten för en bättre värld – både för mig och för de som jag investerar i.

För välgörenhet står inför samma utmaningar som vilket annat varumärke som helst: att kommunicera sitt existensberättigande. Vad är meningen med att man finns till? Vad gör man för samhället? I det här fallet kan det tyckas vara självklart men jag menar att det snarare är så att en organisation som vill göra gott måste jobba ännu hårdare med delaktighet, skapa synlighet och transparens runt vad min investering i en behövande ger. Sociala medier ger en utmärkt grund för det – om man väljer att inse att det inte är en marknadsföringskanal utan en kunskapskanal. En relation med mig. Sälj inte till mig. Prata med mig.

//Deeped

*Här hittar ni tidigare blogginlägg om:
”Slacktivism” klicka här
”UNICEF – Man kan inte betala med likes” klicka här

You may also like...