Minna Jonsson – Det små folkets hjälte

Minna JonssonIdag har det blivit dags att presentera vår sextonde sommarbloggare denna sommar: Minna Jonsson.

Minna har pluggat allt från mediekunskap till religion och från journalistik till litteraturvetenskap. Hon jobbar sedan juni 2013 som PR-konsult, dessförinnan kommer hon från bokbranschen.Sedan 2008 har hon skrivit krönikor om TV i Arbetarbladet.

Minna gillar feminism, tv-serier som är skräp och litteratur som är god. Ogillar orättvisor och bruna bönor. Ibland lyssnar hon fortfarande på Victor Jaras sånger. Och ofta på Hoola Bandoolas.”

Det små folkets hjälte

När jag var liten spelades Hoola bandoola band väldigt ofta hemma hos oss. Jag minns doften av jordnötter och rödvin om helgerna. Och ljudet från de knassliga LP-skivorna som hade hängt med sedan långt innan mina föräldrar träffade varandra. Det var tidigt åttiotal. Men hemma hos oss levde sjuttiotal och progg kvar.

En av mina favoritlåtar var den om Victor Jara. Jag var så fascinerad av denna man. Av hans öde. Jag ville veta allt om honom. Jag minns att jag frågade mamma. Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år när jag fick höra historien om Chile. Om Pinochet och om kuppen som tog så många liv. Om Allende. Och om Victor Jara. Om de som dog för vad de trodde på. De som dog för demokratin. Och för sitt folk. Man Fascinerades så starkt när man var liten. Jag ville så gärna vara som Victor Jara att det gjorde ont i bröstet.

Och redan då visste jag, vad för slags människa jag skulle bli. Jag skulle bli en sådan som alltid stod på folkets sida. Precis som Victor. En hjälte!

Redan ett par år senare fick jag visa min lojalitet mot folket. Jag hade stannat uppe sent. Emellanåt fick jag göra det. Jag fick se på Rapport, stanna uppe ända till klockan åtta och ibland fick man jordnötter. Men sedan var det läggdags. Men jag hann uppfatta världen genom rapport. Och världen var inte rättvis. Barnen som svalt i Rumänien, jag kände så för dem. De var folk, små folk, och de skulle jag rädda. För det var den typen av människa jag hade bestämt mig för att vara.

Jag samlade ihop leksaker jag inte använde, fixade en skapligt tydlig skylt och gjorde lotter som jag la i en låda och sedan stod jag nästan en hel dag i Andersbergs centrum och sålde lotter för en femma styck. Vinsten kunde vara en röd plastbit i form av musen Jerry, från ett Tom & Jerry Kex-paket. Eller möjligtvis en sliten My little pony.

Det var många som köpte lotter men nästan ingen som ville ha vinsten när de väl vann. Flera tackade till och med nej till själva lotten. Jag var kanske sju eller åtta år. Jag samlade ihop nästan femhundra kronor. Min vän som hade stått vid min sida sa att vi skulle köpa godis för pengarna. Men jag var stenhård. De här pengarna skulle gå till mitt folk. Till alla barn som jag skulle rädda. Och det gjorde de. Mamma hjälpte förstås till att se till att de kom rätt.

Det stod en notis i lokaltidningen. Våra namn och hur mycket vi hade skänkt, det gjorde det på den tiden. Och jag kände mig så rättfärdig. Jag tänkte att det är så här det känns att vara god, att göra det som är rätt. Ja, inte så långt från att vara en hjälte faktiskt, tänkte jag.

Jag tänker på det ibland. Det var en så liten gest och ändå är det nog den största jag någonsin har gjort. På sätt och vis. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om jag blev så som jag hade bestämt mig för att bli. Jag blev ju ingen hjälte. Men jag vill ändå tro att jag är en god människa. Som alltid står på folkets sida. Även om det oftare är i text än vid en bänk i Andersbergs centrum. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka, att mitt åttaåriga jag nog ändå skulle vara en smula besviken. Och kanske gör den insikten att jag måste skärpa mig.
För man ska aldrig göra sitt inre barn besviket.

//Minna

You may also like...