Rikard Edefors

Rikard EdeforsIdag är det dags att ge er lite av en musikalisk reflektion över vår nutida kultur. Låt mig presentera Pennybridge’s elfte sommarbloggare:
Rikard Edefors.

Rikard är pastor verksam i Örebro och har tidigare även arbetet med ledarskap och mentoring inom både ideell och statlig verksamhet. Vardagen präglas av att vara fyrabarnsförälder mitt i livet och tankeverksamheten upptas ofta av Italien, matlagning och ÖSK-fotbolls framgångar och motgångar.”

Om U2 och att vända en trend

Jag var fjorton år när jag först upptäckte U2. En kompis med koll spelade skivan War för mig och jag var såld direkt. Såld både på gruppens uttryck men också på insikten att jag var först på bollen. Snart skulle alla veta vem de var och gilla musiken. Senare samma år kom The Unforgettable Fire och den världsvida karriären, som fortfarande pågår, var i rullning. Det måste erkännas att jag fortfarande är fascinerad av gruppen.

Redan som tonåring och in i vuxenåren har Bono och gubbarna gång på gång varit en samtalspartner om liv, känslor och värderingar. De tolkar vår samtid på ett sätt som hjälper mig att se livet lite klarare.

En del U2-skivor är erkända mästerverk och andra betraktas som sämre mellanalbum. En av de förbisedda skivorna är Pop från slutet av nittiotalet. Men faktum är att en del låtar på den håller riktigt hög klass. Häromdagen lyssnade jag på låten Gone som är en av plattans pärlor. I texten beskriver Bono en människa som går vilse i sin vilja att klättra högre och högre i status och berömmelse men som når framgången på bekostnad av sig själv.

You hurt yourself you hurt your lover

Then you discover

What you thought was freedom is just greed

Bono beskriver vårt dilemma. Vårt driv att lyckas, vår vilja att trygga vår tillvaro, är basal för våra liv och är i grund och botten något positivt för oss. Men det drivet riskerar samtidigt också göra oss till främlingar för både varandra och oss själva.

Så här tänker jag. Du och jag är djupt präglade av en kultur där vi alltför ofta är vända bort från varandra. En kultur där individualism och egna resurser är viktigare än det mesta annat. Jag tror att det är en farlig väg. Vi behöver varandra.

Men hur gör jag om jag vill börja vända den trenden? Hur bryter jag mot den omgivande kulturen?

Ett viktigt sätt att göra det är att ge av mina resurser. När jag delar med mig vänder jag uppmärksamheten bort från mig själva och börjar sakta men säkert omskola mig själv och visa motstånd mot tanken att var och en står ensam i livet.

Vår kultur är alldeles för girig, stressad och resultatfixerad för vårt eget bästa. Jag tror att vi behöver börja praktisera en motsatt väg, bort från vår felriktade fokusering på materiella resurser som livets högsta värde.

motsatt väg

När jag ger av mina pengar och på så sätt söker andras bästa blir det ett botemedel för min självupptagenhet och en gräns för mitt inbillade oberoende. Med mina gåvor gör jag en markering mot min osunda fixering vid materiella resurser.

Men det stannar inte vid mig själv, det betyder ännu mer än så att ge. Mina resurser som ges till behövande blir också en aktiv handling mot orättvisorna och ojämlikheten i världen. Mina gåvor påverkar långt bortom mig själv. Jag är inte längre ensam.
Spännande väg att gå, eller hur.

//Rikard

You may also like...