Anette Valdemarsson
Idag har jag det stora nöjet att presentera vår trettonde sommarbloggare:
Anette Valdemarsson.Anette är örebroare sedan tjugo år tillbaka. Hon arbetare med kommunikation och sociala medier i sitt eget företag Marknadskompetens. Anette har ett förflutet inom ideell sektor och har arbetat för flera hjälporganisationer. Hon brinner särskilt för utbildning och att företag och organisationer ska bli mer utåtriktade i sin kommunikation.
Funderingar kring ett växthus
I skrivande stund befinner jag mig i Tällberg i Dalarna. Här finns många fantastiska hus och byggnader och i var och varannan trädgård står ett växthus. På en promenad passerar jag ett extra vackert, stort växthus. Det känns påkostat och ögonen dras ditåt. Döm om min förvåning när jag upptäcker att det är helt tomt på växter! Däremot är det fullt av vackra hyllor, vattenkannor, jord och en massa redskap för att sköta om växterna… som inte finns där. Kanske har något annat kommit emellan, kanske har odlandet fått prioriteras ner för tillfället. Men att ambitionen har funnits är tydligt.
Så här i semestertider känns det naturligt att reflektera något över sina prioriteringar och ambitioner; över arbete och fritid, engagemang och livskvalitet. Jag läser på webben om lycka och dess förhållande till pengar. Pengar kan skapa lycka, men bara om vi spenderar dem på någon annan än oss själva, har forskning visat.
Att vi mår bra av att ge och göra generösa saker är väl ingen nyhet för någon av oss men annat kommer lätt emellan. Det är bekvämt att prioritera sig själv och sina närmaste. Många av oss har ambitioner som inte når ända fram, vilket säkerligen växthusinnehavaren haft med sitt växthus.
Ibland tror jag att vi behöver utmanas, på nytt reflektera över på vilket sätt just vi kan göra skillnad för andra. Två saker som kan utmana oss är berättelser och människor i vår omgivning.
Berättelser har alltid fascinerat mig. Fakta och diagram glömmer vi lätt, men berättelser fastnar i minnet. De har makt att utmana våra prioriteringar och ibland påverka våra allra innersta känslor. På min promenad bland Tällbergs vackra trädgårdar tänker jag på berättelsen om den barmhärtige samariern som i Jesu liknelse handlar annorlunda än prästen och leviten:
Alla tre ser en halvdöd man, som efter ett överfall blivit liggande vid vägkanten, men bara samariern bryr sig om honom. Han tar hand om mannens sår, för honom till ett värdshus och betalar för hans vistelse.
Alla tre i berättelsen ser den skadade mannen. Alla tre hade säkerligen känslor, men två av personerna handlade av någon anledning själviskt. Jag vet inte hur jag själv skulle ha gjort. Skulle jag till exempel vara villig att betala för uppehälle för en hemlös? Jag hittar minst ett tiotal invändningar och farhågor inom mig mot en sådan handling. Kanske kan mitt sätt att hjälpa ta andra vägar eller ha en annan inriktning, slingrar jag mig. Så ser jag på växthuset som är tomt på växter. Alla tänkbara redskap finns ju där. Kanske den som skulle göra jobbet hittade alla möjliga invändningar. Ursäktade sig med att uppgiften inte passade honom trots de rätta förutsättningarna?
Jag har flera vänner som utmanar mig när det gäller osjälviskhet och att göra gott.
Elisabeth avstår från att arbeta med sitt företag en vardag i veckan. Då jobbar hon ideellt hos Erikshjälpen istället.
Therese tar ett stort ansvar för miljön, för vad hon äter och vad hon köper. Hon brinner för att påverka andra att fatta visa beslut i sin konsumtion.
Karin har tagit emot en flyktingfamilj i sitt hem, trots flera små barn i den egna familjen.
Ingen av mina vänner har valt något enkelt; de uppoffrar egen bekvämlighet och i viss mån egen ekonomi för sitt engagemang. Mina semesterfunderingar känns plötsligt något obekväma, det krävs uppoffring för att nå den här lyckan. Samtidigt märker jag att ingen av vännerna ångrar slitet och har kanske inte heller sett sina ansträngningar som någon uppoffring, eftersom det har gett så mycket glädje under tiden.
I växthuset hade det kunnat vara skördetid nu. Kanske har det tidigare odlats tomater, jordgubbar eller vindruvor där. Jag kan inte låta bli att fundera över om ägaren är lite ledsen för att inget blev gjort. Kanske tänker han prioritera annorlunda till nästa säsong, precis som jag har nya planer inför hösten.
Hur ser dina ambitioner ut framöver?
