Idag är det dags att presentera vår artonde sommarbloggare: Pernilla Arwidson

Pernilla är en småländska i exil sedan drygt 20 år tillbaka, bor i nordvästra Skåne och jobbar i Halland. En kommunikatör som älskar sitt jobb och finns nu på Science Park Halmstad i rollen som kommunikation- och eventansvarig. Stolt mor till två tonåringar, passionerad zumbainstruktör, tar gärna ton och då gärna i gospel- och soullåtar. Har ett stort intresse för CSR–frågor.

Det stora i det lilla

Jag växte upp i en liten by mitt i det kokande småländska bibelbältet på 70-talet. I ett litet samhälle med drygt 1000 invånare fanns det två frikyrkor och en statskyrka, religiöst så det förslog. Mina föräldrar tillhörde pingstkyrkan och jag skickades tidigt i väg till söndagsskola och barnmöte. Om det kan man tycka och tänka mycket, men det finns åtminstone en sak som jag fått med mig från denna första tid i mitt liv som jag är väldigt tacksam för: jag lärde mig tidigt att vi inte finns här bara för vår egen skull, vi finns här för att hjälpa varandra. Älska din nästa som dig själv. Kanske med för stor betoning på min nästa än på det egna självet, tycker jag nu med facit i hand, men jag är ändå tacksam.

Redan som 4-åring fick jag med mig ett par slantar i handen varje gång det var dags att bege sig till barnmöte och söndagsskola. De varma, svettiga kronorna hamnade i en sparbössa, en jordglob som skickades runt allt medan vi sjöng ”Jesus älskar alla barnen.”.

Vid varje terminsavslutning fick vi veta hur mycket vi samlat in och sedan skickade det till missionären som församlingen valt att understödja. Vid varje terminsstart kom det ett tackbrev från missionären, som berättade hur pengarna hade använts, samt några foton på glada barn i för stora eller för små kläder, poserande framför enkla små hus och hyddor med stampade, rödbruna jordgolv.

Många år har gått sedan dess, men det där fröet som såddes i mig redan då, har vuxit till en övertygelse om att ett meningsfullt liv är ett liv där jag ägnar mig åt att hjälpa och tjäna andra människor. Och det krävs inga stora omvälvande handlingar och beslut för att ta den vägen genom livet, det handlar först och främst om inställning och attityd, att ta sitt ansvar helt enkelt. Var jag än är och var jag än gör så kan jag praktisera detta.

Det finns en sång, kanske är den en av de bästa som någonsin skrivits, som på ett suveränt sätt beskriver detta ställningstagande som jag innerligt önskar att alla människor skulle göra. Den har mer än 25 år på nacken, men har fortfarande förmågan att ge mig ståpäls, knottror, tårar i ögonen, snörvlig näsa och ett brinnande hjärta.

”I’m starting with the man In the mirror I’m asking him to change his ways. And no message could have been any clearer, if you wanna make the world a better place take a look at yourself, and then make a change.”

’”Man in the mirror” av och med Michael Jackson. ”Jesus älskar alla barnen” i all ära, men den här låten blir jag aldrig trött på. Tvärtom, den är en aldrig sinande inspirationskälla. Låten har ett varmt, pulserande hjärta och jag tror att det hjärtat fanns där i låtskrivaren, bakom all plastik, operations ärr, förvirring, sorg och smärta.

Michael Jackson hamnade i Guiness rekord bok år 2000 för att han då var den artist i världen som skänkte mest pengar till välgörenhet. Nu var ju inte Michael en fattiglapp precis. Finns inte särskilt många av oss som har miljoner eller ens tusenlappar att skänka till välgörenhet. Men jag är övertygad att alla kan ge något, om det så är pengar, tid eller energi.

Det lilla är värdefullt och betyder mycket, mer än man någonsin kan tro och ana. Glöm inte det.

Hoppas ni har en fantastisk sommar!
//Pernilla Arwidson