Förtroende – 17. #blogg100

Snön fortsätter att dala lite långsamt i mörkret utanför fönstret och i denna sena timme är det ”Veckans svensk” på fyran som får vara mitt sällskap i skrivandet.

Jag har satt upp som plan att ägna ett par inlägg framöver åt att reflektera över insamlingskostnader, svensk insamlingskontroll och välgörenhetsskandaler. Tre ämnen som har med varandra att göra på flera olika sätt, men med en definitivt tydlig gemensam nämnare: ”förtroende”.

Förtroende kan ses från två håll, antingen att ”känna förtroende”, eller att ”förtjäna förtroende”. Och när det gäller välgörenhet är det extremt viktigt att förtroendet både förtjänas och känns, men vad innebär förtroende för en välgörenhetsorganisation eller en välgörenhetstjänst egentligen, var går gränserna och vem bestämmer det? Och hur ”lite” behövs för att man ska tappa förtroendet?

Jag har tyvärr inte hunnit få tag i några färskare siffror just nu men enligt en undersökning utförd av GfK 2008 uppger endast 48% att de känner tillit till välgörenhetsorganisationer (i Sverige), möjligt att den andelen har stigit senaste åren, men tydligt är att vi svenskar har väldigt svårt att känna förtroendet för organisationer och tjänster som utger sig för att tjäna ett ”gott” syfte, vad beror det på, är det för många som gjort bort sig, eller bär vi helt enkelt bara på en djup misstänksamhet mot ”godhet”?

Nåja, jag lovar som sagt att återkomma mer kring dessa funderingar och även försöka svara på några av frågorna, tills dess skickar jag med er ett citat:

Förtroendet är skyggt som en hjort.
När man väl har jagat bort det dröjer det länge innan det kommer tillbaka.

Varma kramar och godnatt

//Christian