Jonas Bergman – Havet är bara en stor samling droppar
Ja då var det dags att presentera vår allra första ”sommarbloggare”:
Jonas Bergman.
Jonas arbetar som systemutvecklare inom resebranschen och är dessutom moderat fritidspolitiker i hemstaden Halmstad. Bloggar till vardags på jonasbergman.se och kallar sig själv för: ”En nyfiken man i sina bästa år.” Varsågod Jonas!
******
Havet är bara en stor samling droppar
I min roll som fritidspolitiker inom miljöområdet får jag ofta frågor som rör klimatet. Detta är visserligen inget som en kommunal miljönämnd normalt ägnar sig åt – vi uppehåller oss snarare kring trevligheter som gödsel och radon – men klimatfrågan intresserar mig ändå personligen.
En av de vanligaste frågorna som jag får brukar vara om det verkligen spelar någon roll hur mycket koldioxid vi släpper ut i lilla Sverige.
Detta är faktiskt en berättigad fråga. Sverige står nämligen inte för mer än 0,2% av jordens totala utsläpp av växthusgaser. På sin höjd en piss i Nissan, som vi skulle säga i Halmstad.
Vi skulle till och med utan problem kunna både halvera och fördubbla våra utsläpp utan att det skulle få någon som helst långsiktig effekt på jordens klimat.
Jag vill emellertid inte se det så. Länder släpper nämligen inte ut koldioxid. Det är det människor som gör.
Så vad händer om vi som land försöker smita från vårt ansvar? Hur ska vi då någonsin kunna motivera varje enskild individ bland jordens sju miljarder invånare om att just deras insats är viktig?
Det här resonemanget kan man ganska enkelt överföra till den verksamhet som Pennybridge ägnar sig åt. Svenska folket ger årligen ungefär 5 miljarder kronor i välgörenhet. Så hur i hela fridens namn ska man kunna övertyga mig om att min extra hundralapp – 0,000002% av landets totala välgörenhet – faktiskt kan göra skillnad?
Som tur är har välgörenhetsorganisationerna sedan länge insett att enskilda människors bidrag inte får drunkna i ett anonymt hav av välgörenhetspengar. De vet mycket väl att den stora pengen inte är något annat än summan av alla små pengar. Därför har deras viktigaste kreativa uppgift blivit att visa varför just min hundralapp är viktig. Hur just jag har finansierat tio doser vaccin i Afrika, tre vinterjackor i Afghanistan eller två nätter på ett härbärge i Göteborg.
I klimatfrågan saknas tyvärr denna direkta koppling. Afrika drabbas inte av torka för att jag tar bilen till affären i morgon efter jobbet. Och när jag står och huttrar i busskuren en januarimorgon så är det definitivt inte glädjen över att ha räddat Arktis som är min starkaste drivkraft.
Ändå är det just dessa saker som jag påverkar med mina val. Inte ensam, men tillsammans med sju miljarder andra människor som också står inför liknande val. Och där är mitt val lika viktigt som deras.
Den som kan lösa denna pedagogiska utmaning har sannolikt funnit nyckeln till den utsläppsminskning som är nödvändig för att stabilisera klimatet. Och i det arbetet är välgörenhetsorganisationernas kreativitet en självklar källa till inspiration.
//Jonas
