Förtroende – 53. #blogg100
Tänkte att jag idag skulle fortsätta på min fundering kring ”90-konto eller inte 90-konto”.
Jag har inga siffror på hur många välgörenhets- och hjälporganisationer det finns totalt i Sverige, men enligt SFI (Stiftelsen för Insamlingskontroll) finns det just nu 396 godkända organisationer med 90-konto.
Och som jag nämnde igår så måste alltså en organisation med 90-konto se till så att minst 75% av intäkterna når ändamålet.
Men både ni och jag vet ju att det finns mängder av små organisationer (oklart hur många som sagt) där människor jobbar (ofta ideellt) för att samla in pengar till olika välgörande ändamål, organisationer där inte sällan 100% av de insamlade medlen går fram till ändamålet. För dessa små organisationer är alla bidrag viktiga och gör stor skillnad, men de har inget utrymme eller inga resurser för att anlita och betala en revisor, följa upp med alla blanketter, eller betala den uppläggningsavgift på 5000kr och årsavgift som krävas för att uppfylla innehavet av ett 90-konto.
Borde det inte finnas en annan sorts kvalitetsstämpel eller någon sorts förtroendekontroll även för dessa organisationer utan att de måste betala massor med pengar?
Sen har vi ju de insamlingsorganisationer där mer än 25% går till insamlings- och administrativa kostnader på grund av stora insamlingskostnader på grund av exempelvis telemarketing. Nu förespråkar jag inte telemarketing, men samtidigt går det inte att blunda för att det finns flera organisationer som via den sortens tjänster samlar in väldigt mycket pengar, och där man efter samtal enbart skickar ut information och tydligt trycker på möjligheten till ”frivilliga donationer”.
Ett exempel på just ovan är Curo en som årligen samlar in runt 6-7 miljoner till cancersjuka, en summa de knappast skulle kunna nå upp till genom billigare lösningar som ex ”bössinsamling”. Curo skänker årligen runt 70-72% av sina intäkter, dsv bara ett par procent under gränsen för 90-konto kravet, men detta är alltså inte tillräckligt.
För detta blev Curo och mängder med andra organisationer ”svartlistade” av FRII som varje år publicerade sin svarta lista över hjälporganisationer som inte var att lita på, eller direkt oseriösa. Det var FRIIs dåvarande verksamhetschef Erik Zachrison som försökte stoppa både etablerade och nystartade hjälporganisationer genom att både svartlista dom och få banker att stänga deras konton. Men denna lista (som tyvärr är väldigt välspridd via media) drogs för ett år sedan tillbaka av FRIIs nytillträdde verksamhetschef Christine von Sydow, som även påpekar att ”det inte finns några garantier för att en insamlingsverksamhet med 90-konto kan garanteras vara klanderfri”. Som exempel nämner hon Röda korset…
Jag vill vara tydlig med att jag tycker att granskningsfunktioner är viktigt, allra helst när det gäller förtroende för instanser som förmedlar eller tar hand om våra skattepengar, donationer eller liknande, men när enheter som Insamlingskontroll eller FRII, som inte ens är myndigheter, börjar svartlista organisationer på eget bevåg utan tillräcklig grund, är det dags att dra öronen åt sig…
Trevlig kväll på er alla och glöm inte ”gott är gott”.
//Christian
